von Willebrand - Adlig - Nr. 1834
Släkten härstammar från Mark Brandenburg i Tyskland. Äldste kände stamfader är Johann Willebrand, rådman i Perleberg i mitten av 1500-talet.
Dennes sonsons sonson, kaptenen vid Taubes värvade regemente i Dorpat Ernest Fredrich Willebrand (död 1679), adlades 1676 15/4 på Stockholms slott av konung Karl XI med namnet von Willebrandt. Sonen introducerades 1731 19/6 under nr 1834.
Generalmajoren och landshövdingen i Åbo och Björneborgs län, Ernst Gustaf von Willebrand (1751–1809), upphöjdes jämte äldste sonen, fänriken vid Finska gardet sedermera majoren Gustaf Henrik von Willebrand (1786–1819), i friherrlig värdighet enligt primogenitur, med succession på äldste sonen, son efter son, 1806 8/8 i Greifswald i Svenska Pommern i Tyskland av konung Gustav IV Adolf, men de tog aldrig introduktion i denna egenskap. Gustaf Henrik introducerades dock som friherre på Finlands Riddarhus 1818 23/1 under nr 23 bland friherrar och värdigheten skulle åtfölja endast äldste sonen, son efter son, men ätten utgick 1886 9/5.
En yngre son till ovannämnde Ernst Gustaf, kaptenen vid Svea livgarde, majoren i armén sedermera översten i armén, Ernst Fredrik von Willebrand (1787–1837), upphöjdes i friherrlig värdighet jämlikt 37 § 1809 års regeringsform, innebärande att endast huvudmannen innehar friherrlig värdighet, 1812 14/7 på Örebro slott av konung Karl XIII. Han introducerades 1814 28/5 under nr 344, men ätten utgick 1859 2/11.
Den adliga ätten som inte var representerad i Sverige efter 1869 hade emellertid immatrikulerats på Finlands Riddarhus 1818 30/1 under nr 119 bland adelsmän, och fortlever där.
Verkliga statsrådet och presidenten i Åbo hovrätt, Adolf Fredrik von Willebrand (1766–1845), upphöjdes i finländsk friherrlig värdighet 1830 14/8 och introducerades på Finlands Riddarhus 1832 25/10 under nr 33 bland friherrar, men ätten utgick 1902 30/10.
Verkliga statsrådet och generaldirektören för Medicinalverket i Finland, Knut Felix von Willebrand (1814–1893), upphöjdes i finländsk friherrlig värdighet 1889 4/4 och introducerades på Finlands Riddarhus 1890 3/3 under nr 60 bland friherrar, men ätten utgick 1938 1/7.
En medlem av ätten återvann 1954 26/11 representationsrätt på Sveriges Riddarhus, men avled redan 1955 28/4.
Beträffande personbeståndet se Finlands Adelskalender.
Originalsköldebrevet är sedan 1995 donerat till Finlands Riddarhus. Friherrebrevet i original från 1806 förvaras i Riddarhuset och friherrebrevet i original från 1812 förvaras sedan 1896 i Nordiska museet (NM.0075186).
Blasonering
”… Een Skiöldh fördeelt i Tw fäldt, deβ undre guhlt, deβ öfre blått, dheruthi ett rundt swart Wackt, eller EldhTorn, updragit ifrån dhet undre till mitt uthi på dhet öfre feltet, hwarpå en baak, thereffter dhe reesande till Siöß sigh rätta pläga medh een Eldzlåga som deruthur slår, af naturligh färgh, och nederst på Tornet een öpen Dörr, ofwan på Skiölden een öpen Hielm medh ett Täcke både af gåhl och blå fergh; under hwar andre bemängda och fördeelte, dherpå Een Crantz, hwaruthur upstijger een half Wildman, hwars nedre deel så wäl som hufwudet blifwer betäckt medh tillhoopa flätade Eekeblader, hollandehs han i dhen högre handen en Swart brennande fackell medh dhen andre i Sijdan, sampt Tree Stycken fahnor på hwar Sijda om bem.lt wilde Man, af hwilcka dhe Twenne medlesta af Blå och dhe andra fyra af rödh blifva, aldheeles som dhet här hoos medh sine rätte färgor och egenskaper finnes uthsatt och afmåhlat: …”
Sköldebrevet i original, FRH.
Transkription: Karin Borgkvist Ljung, 2017-03-08.