Stackelberg - Friherrlig - Nr. 127
Av gemensamt ursprung med adliga ätten Stackelberg nr 113, se dito.
En sonsons sonson till den där nämnde gemensamme stamfadern Peter Stackelberg (död 1545), majoren sedermera överstelöjtnanten och kommendanten på Arensburg samt lantrådet på Ösel, Matthias
Stackelberg (1631–1691), naturaliserades genom kunglig remiss 1664 27/7, och introducerades samma år 27/8 under nuvarande nr 686.
Hans ende till vuxen ålder komne son, generalmajoren av infanteriet sedermera generalen och guvernören på Ösel, Carl Adam Stackelberg (1669–1749), upphöjdes i friherrlig värdighet 1714 6/6 i Demotica i Turkiet av konung Karl XII, men sköldebrevet underskrevs först 1719 23/3 i Palatset i Stockholm av drottning Ulrika Eleonora. Han introducerades 1719 under nr 127 varvid den adliga ätten utgick på svärdssidan.
Ätten utgick i Sverige på svärdssidan 1742, men fortlevde i Baltikum och var där inskriven på Riddarhuset på Ösel (1741) och riddarhusen i Estland (1746) och Kurland (1870) med namnet von Stackelberg.
Medlemmarna är idag i huvudsak bosatta i Tyskland, Kanada och USA samt skriver sig von Stackelberg.
Ätten har även gemensamt ursprung med friherrliga ätten Stackelberg nr 192 och grevliga ätten Stackelberg nr 100.
Blasonering
”… Sköld fördelt i fyra fält, mitt uti den samma des förre adelige stamvapen, som är trenne gröna berg, hvarutur upstiga tvänne bruna eekstubbar, utur hvilka utspricka några gröna blad och ållon uti gullfelt, men af sielfva friherrliga vapnet är det första fältet af gull, hvari lysa tvänne blå stiernor öfver en lillia af samma färg. Det andra fältet är i tvären fördelt uti tvenne delar, hvilka skillias genom en smal bielcke af gull, den öfra delen är af silfver, hvari visar sig et avart kors, men den nedra delen är blå, i hvilken lyser en tilltagande måne af silfver. Det tredie fältet är blåt, hvari tvänne murar af silfver, som ombreches mit uti. Det fierde fältet är af gull, hvaruti står en blå pelare. Ofvan på skölden står tvänne öppna tornerhielmar med en friherrlig crona emillan samt en öfver hvardera hielmen. Utur den högra hielmcronan upstiger öfre delen af et crönt gyllene leijon emellan tvänne slika eekstubbar som i sielfva stamvapnet, öfver cronan på leijonet stå trenne påfoglefjädrar af naturlig färg. Öfver den vänstra hielm cronan stå tvänne blå fanor. Sielfva vapnet uppehålles på högra sidan af en örn och på den vänstre af et leijon. Löfvärket är af gull, silfver, blåt och svart, aldeles som detta vapen med sine egentel: färgor härhoos afmålat finnes. . . .”
Sköldebrevssamlingen. Friherrebrev. Vol. 4. RA.