Banér - Friherrlig - Nr. 22
Medeltida frälse- och riksrådsätt som härstammar från Uppland. Äldste kände stamfader är häradshövdingen i Olands härad i Uppland, väpnaren Isak Björnsson (känd 1375–1388). Ättenamnet antogs under 1500-talets andra hälft. Ätten introducerades 1625 (10/3–4/4) såsom härstammande från riksråd i andra klassen, riddarklassen, och genom lottning under dåvarande nr 17. Ätten uteslöts dock i den nya matrikeln 1654 såsom varande introducerad i högre värdighet.
Ättlingarna till förra riksrådet Gustaf Banér (1547–1600), halshuggen i Linköping, hade nämligen upphöjts i friherrlig värdighet 1651 20/11 på Stockholms slott av drottning Kristina och introducerats 1652 15/10 under nuvarande nr 22.
Gustaf Adam Banér (1631–1681), sedermera riksstallmästare och överste för Livgardet till häst och fot, son till riksrådet och fältmarskalken Johan Banér (1596–1641), upphöjdes för faderns förtjänster i grevlig värdighet 1651 26/3 på Stockholms slott av drottning Kristina. Han introducerades 1652 15/10 under nr 11 men ätten utgick 1698 28/1.
Riksrådet friherre Axel Banér (1661–1742), upphöjdes i grevlig värdighet genom kunglig resolution given 1719 17/4 i Stockholm av drottning Ulrika Eleonora men tog aldrig introduktion. Hans ättegren utgick med honom själv 1742 29/7.
Medlemmar av den yngre grenen är bosatta i England, Tyskland och Schweiz.
Blasonering
”… En fyradubbel fördeelt sköldh, der mitt uthi dheras förre vapn, som är ett fält, der uthi ett hvitt fiäll uthi en trehörnigh form. Den öfverste skölden på högre och nederste på vänstre sijdan en stodh eller pelare, der bredevidh stå i korssvijs ett bart sverdh och en rödh standar uthi blått fält. Uthi den öfverste skölden på vänstre och nederste på högre sijdan, hvilke äre rödhe, står en enhörningh uthi fult språng. Ofvan på skölden tre öpne tornerehielmar, täcket rödt. Hvardera hielmen medh en frijherre chrona opå, och uthur dhen midleste hielm chronan opstå tolf fahnor medh hvijt och rödh färga fördeelte. Opå dhen högre så väl som den vänstre hielmchronan står en enhörningh medh uthsträcht tunga, aldeles som sielfve detta vapn medh sine egäntlige färgor här hoos afmåhlat och repraesenterat står. . . .”
Sköldebrevssamlingen. Friherrebrev. Vol. 1. RA.