von Schulzenheim - Adlig - Nr. 2004

Släkten härstammar från Tyskland. Äldste kände stamfader är preussiske räntmästaren Christopher Schulz (1600-talets mitt). Hans sonson, regementsfältskären vid Dalregementet, livkirurgen hos konung Karl XII och kirurgen vid Falu gruva, Jacob Schulz (1681–1766), inkom till Sverige 1703.
Dennes son, medicine doktorn och professorn i förlossningskonst vid Frimurarebarnhuset i Stockholm, assessorn i Medicinkollegium sedermera förste arkiatern David Schulz (1732–1823), adlades 1770 6/2 på Stockholms slott av konung Adolf Fredrik med namnet von Schulzenheim och introducerades 1773 29/4 under nr 2004.
En yngre broder, medicine doktorn och assessorn i Medicinkollegium sedermera generaldirektören över lasaretterna i riket, Carl Fredric Schulz (1745–1808), adlades och adopterades genom kunglig resolution given 1782 10/1 av konung Gustav III på broderns namn och nummer samt introducerades sålunda samma år 9/11 under nr 2004. Han slöt dock själv sin ättegren på svärdssidan 1808 2/9.
En son till David von Schulzenheim, generalmajoren och sekundchefen för Andra livgardet sedermera generallöjtnanten Conrad Theodor von Schulzenheim (1768–1837), upphöjdes jämlikt 37 § 1809 års regeringsform i friherrlig värdighet, innebärande att endast huvudmannen innehar den friherrliga värdigheten, 1815 26/1 på Stockholms slott av konung Karl XIII och introducerades 1815 27/2 under nr 350, men slöt själv sin ätt på svärdssidan 1837 31/7.
Med ätten sammanhör sedan 1830 friherrliga ätten von Schulzenheim nr 380, se dito.
Ätten har gemensamt ursprung med utdöda adliga ätten von Schulzen nr 2247.
Originalsköldebrevet från 1815 för adliga ätten von Schulzen nr 2247 förvaras i Örebro läns museum. Originalsköldebrevet liksom friherrebrevet i original från 1815 förvaras sedan 1928 i Riddarhuset.

Rang

Adlig

Ättenummer

2004

Ursprung

Tyskland, Preussen

Adlad

1770-02-06 & 1782-01-10

Introducerad

1773-04-29 & 1782-11-09

Utdöd svärdssidan

Fortlever

Utdöd spinnsidan

Fortlever

Status

Introducerad

SAK 2022.

Blasonering

”… En Blå Skjöld, med inskuren hög Mantelsnitt af Silfwer, som ifrån begge nedre Hörnen drager sig tillsammans upåt, och sluter sin Spits till Twå Tredie delar up i Skjöldens högd. Uti det Blå Fältet, mitt öfwer nysznämde Spits tindrar den Femuddiga Nordstiernan af Guld, och uti Mantelsnitten förekommer en Swart Hel Uggleklo, som griper en Halfringad Krönt, och emot Höger wänd Röd Orm, hwilcken nu fält ned både Hufwud och Stjert. Ofwan på Skjölden ses en Öpen Tornerehjelm, hwaruppå emellan Twenne BuffelHorn, Minervas Fogel, eller en med Hielm och Bröstpantsar af Guld bepryd Uggla, med Naturlig färga målad och halfs emot Höger wänd, sig hwilar: Warandes Buffelhornen wexelwis fördelte med Guld och Swart. Krantsen är wriden af Guld och Blått, och Wapnetäcket är Blått, underfodrat med Guld, samt zirat och upbundit med Gyldene Frantsar, Snören och Toffsar. Aldeles som det samma här ofwanföre med sine rätta och egentelige Färgor afmålat finnes.”

Sköldebrevet i original, RHA.
Transkription: Göran Mörner, 2017-06-02.