von Düben - Friherrlig - Nr. 139
Släkten härstammar från Tyskland. Äldste kände stamfader är rådsförvanten i Lützen, Michael Düben (död ca 1558). Hans sonson, Anders Düben (död 1662) inkom till Sverige 1624, och blev organist i Tyska kyrkan i Stockholm samt hovorganist och kunglig kapellmästare.
Dennes tre barnbarn, två söner och en dotter, adlades 1707 2/5 i Altranstädt vid Leipzig i Sachsen av konung Karl XII med namnet von Düben. Sönerna var sekreteraren i Kungliga kansliet sedermera riks-rådet och kanslirådet Joachim Düben (1671–1730) samt kapellmästaren vid Hovkapellet sedermera hovmarskalken Andreas Düben (1673–1738), och dottern, kammarpigan hos prinsessan Ulrika Eleonora, sedermera kammarfröken Emerentia Düben (1669–1743). Bröderna introducerades 1708 18/6 under dåvarande nr 1405. Ätten uteslöts dock i den nya matrikeln såsom varande introducerad i högre värdighet.
Ovanstående tre personer upphöjdes nämligen vidare i friherrlig värdighet 1719 21/5 i Palatset i Stockholm av drottning Ulrika Eleonora och bröderna introducerades samma år under nr 139.
Ovannämnde Joachim von Dübens änka Margaretha Spegel (1688–1760) och barnen, två söner och en dotter, upphöjdes för dennes förtjänster i grevlig värdighet 1731 7/7 i Palatset i Stockholm av konung Fredrik I. Sönerna var sedermera riksrådet Carl Wilhelm von Düben (1724–1790) och sedermera hovjunkaren Joachim von Düben (1725–1770) samt dottern Ulrica Eleonora von Düben (1722–1758). Sönerna introducerades 1743 16/9 under nr 80, men ätten utgick dock 1876 14/11
Ätten utgick i Sverige på svärdssidan 1945 30/1 och spinnsidan 1968 30/12. Emellertid erhöll en gren, som först överflyttat till Brasilien och som sedan början av 1900-talet är bosatt i Mexiko och numera även i USA, Riddarhusdirektionens tillstånd 1946 17/9 att införas på stamtavlan.
Ätten har gemensamt ursprung med utdöda adliga ätten von Düben nr 1785 och utdöda friherrliga ätten von Düben nr 135.
Sköldebrevet i original för adliga ätten nr 1785 och friherrebrevet i original för friherrliga ätten nr 135 i privat ägo. Friherrebrevet i original för friherrliga ätten nr 139 är sedan 1901 deponerat i Riddarhuset.
SAK 2022.
Blasonering
”… En Skiöld fördelt i fyra Feldt, och mitt uti densamma deras förre adelige Wapn, som är en Skiöld af Gull, hwar uti wisar sig öfra delen af en blåklädder Turk, opstigande utur en Ström med en hwit Turban på Hufwudet, samt ett hwit Escharpe om Lifwet, bärandes des bägge endar på Armarna, och öfwer Hufwudet på Turken sees en blå Lambell af tre uddar; Men af sielfwa Friherrliga Wapnet är det första Fältet rödt, hwaruti står ett rundt Tält af Silfwer med gröna Ränder och Foder under af samma Färg. Det andra Feldtet är af Gull med tre blå Paler uti. Öfwerst i Feldtet är en blå Chef Zirad med en gyllene Crona. Det tredie Feldtet är uti alt likt med det andra, så och det fiärde med det första. Ofwan på Skiölden stå twenne öpne Tornerhielmar, med en Friherrlig Crona emellan, och en på hwardera Hielmen. Uppå den högre Hielm-Cronan är äfwen en slik Turck som i sielfwa Skiölden; Men utur den wänstra upstiga trenne Strusz-Fiädrar af blå Färg, lysande på hwardera af dessa plumer en Stierna af Silfwer. Crantzen och Löfwerket är af Gull, Silfwer, blått och rödt, aldeles som detta Wapen med des egenteliga Färgor här bredewid afmålat finnes.”
Friherrebrevet i original, RHA.
Transkription: Göran Mörner, 2017-03-02.
