Mannerheim - Friherrlig - Nr. 277

Äldste kände stamfader är köpmannen i Hamburg, Tyskland, Henning Marhein (död omkring 1646). Hans son var bruksägaren och köpmannen i Gävle, Henrik Marhein (1618–1667), vilken senast 1645 inkom till Gävle från Hamburg.
Hans son, förvaltaren av de Oxenstiernska godsen i Estland, sedermera ledamoten i Exekutionskommissionen Augustin Marhein (1654–1732), adlades 1693 18/3 på Stockholms slott av konung Karl XI med namnet Mannerheim. Han introducerades samma år 3/11 under nuvarande nr 1260.
Hans söner, generalmajoren i armén och översten och chefen för Dalregementet Gustaf Henric Mannerheim (1695–1777) och översten Johan Augustin Mannerheim (1706–1788) upphöjdes i friherrlig värdighet 1768 29/2 på Stockholms slott av konung Adolf Fredrik. De introducerades i denna egenskap 1776 30/4 under nr 277, varvid den adliga ätten utgick.
Gustaf Henric slöt själv sin ättegren 1777 26/1.
Ätten utgick med den äldre grenen i Sverige på svärdssidan 1906 15/12, men denna gren fortlevde i Chile där den dock utgick 1946.
Emellertid hade den yngre grenen som levde i Finland immatrikulerats på Finlands Riddarhus 1818 6/2 under nr 18 bland friherrar och fortlever där.
Verkliga statsrådet och geheimerådet, landshövdingen i Åbo och Björneborgs län, friherre Carl Eric Mannerheim (1759–1837) upphöjdes jämte sin äldste son sedermera presidenten i Viborgs hovrätt, friherre Carl Gustaf Mannerheim (1797–1854) i finländsk grevlig värdighet enligt primogenitur, innebärande att värdigheten åtföljer äldste manlige ättling son efter son, 1824 7/1. De introducerades samma år under nr 8 bland grevar.
Medlemmar av ätten har 1947 12/2 och 1953 23/1 återvunnit representationsrätt på Sveriges Riddarhus.
Beträffande personbeståndet jämför även Finlands Adelskalender.
Greveresolutionen i original förvaras sedan 1983 i Mannerheimmuseet, Villnäs, Nådendal i Finland.

Rang

Friherrlig

Ättenummer

277

Ursprung

Tyskland, Hamburg

Adlad

1768-02-29

Introducerad

1776-04-30

Utdöd svärdssidan

Fortlever

Utdöd spinnsidan

Fortlever

Status

Introducerad

SAK 2022.

Blasonering

”. . . En med ett utbögdt, snedt eller S:t Andreæ kors af silfver fyrstyckad sköld, uppå hvilken är lagd en hjertesköld, som innefattar det adelige stamvapnet, neml. uti blått fält en bande af guld, beledsagat ofvanföre af tvänne rutor af silfver 2 och 1 stälde, och inunder lika många rutor men stälde 1 och 2. Men af det friherreliga vapnet ses i det öfra fältet af guld två i kors reste blå flygande fahnor, hvardera innehållande Dalevapnet eller två pilar ikors med öppen crona öfver af guld. I det andra fältet, som är rödt, ligga tvänne canoner i kors af guld korsvis beledsagade af fyra kulor af samma metall. I fältet emot höger, som är blått, ses ett fritt stående berg af guld med en ofvanföre lysande femuddig stjerna af silfver och uti fältet emot vänster, som är blått, ses planen af en fältskantz med fem bastioner, beledsagad öfver och under af sexuddig stjerna, allesammans af silfver. Ofvanpå skölden visa sig tvänne emot hvarannan vände öpne och krönte tornerehjelmar och emellan dem en friherrelig crona. Uppå den högra hjelmen äro upreste fem strutsfiädrar, den medlersta blå, belagd med en ruta af silfver, därnäst tvänne af guld och de ytterste bägge blå. Nen utur den vänstra hjelmen upsträcka sig tvänne silfver flygter emellan hvilkas öfre ändar et naturligt öga sväfvar. Sköldhållare äro tvänne med stålhjelmar och guldplumager betäckta vildmän, omgifne kring lifvet med ekelöfs gördlar, förande hvardera en klubba af guld. Aldeles som samma vapn med sine rätta och egenteliga färgor här frammanföre afmålat finnes. . . .”

Sköldebrevsavskrifter, RHA, 13:027.