Hierta - Friherrlig - Nr. 250
Ätten är utgrenad ur adliga ätten Hierta nr 121, se dito.
Översten och chefen för Västgöta kavalleriregemente sedermera generalmajoren Lars Hierta (1718–1778), jämte yngre brodern översten och chefen för Dalregementet sedermera generalen en chef Carl Hierta (1719–1793), upphöjdes i friherrlig värdighet 1771 12/2 på Stockholms Slott av Konung Adolf Fredrik, men sköldebrevet utfärdades först 1771 15/10 i Stockholm av Konung Gustav III, och introducerades 1772 12/9 under nr 250.
Carls gren utgick på svärdssidan 1840 11/4, till följd av att protokollsekreteraren i Justitierevisionsexpeditionen sedermera landshövdingen i Kopparbergs län Hans Hierta (1774–1847), vid riksdagen i Norrköping avsagt sig adelskapet 1800 29/5. Han förklarades adelskapet förlustig 1800 14/8 och antog 1800 23/9 namnet Järta.
Ätten utgick på svärdssidan i Sverige 1926 23/1, men två medlemmar hade blivit immatrikulerade på Riddarhuset i Finland 1818 6/2 under nr 15 bland friherrar med namnet Hjerta.
Ätten är utgången även i Finland, men levde som expatrierad i Ryssland fram till 1917. Huruvida några ättemedlemmar kvarlevt där får dock betraktas som osäkert. Nyare upplysningar saknas. En medlem utflyttade på 1850-talet till USA, men inget vidare är känt om honom.
Valspråk: Et corde et ore »Både med hjärtat och munnen«.
Beträffande personbeståndet se Finlands Adelskalender 1950 och Ättartavlor för de på Finlands Riddarhus inskrivna ätterna, Andra Bandet, 1958 av Tor Carpelan.
Friherrebrevet i original förvaras i Riddarhuset.
Ätten utgick dock troligen på svärdssidan 1926 23/1 eller senare och på spinnsidan efter 1900 22/1.
(SAK 2013)
Stiernstedt & Klingspor, Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok, (1857-1879).
Blasonering
”… En med Guld-Borde infattad Blå Skjöld och däröfwer en Barre af Guld, belagd med Tre tätt intill hwarannan slutande och Bandewis wände Hiertan, som med en Blå Pil ofwan ifrån och längstefter Barren igenomskutne äro: Och dessutom är Borden omkring Skjölden Zirad med strödde Röde Roser och blå Franske Liljor i så måtto, at twå Fembladige Roser altid följas, dernäst en Lilja, så åter Roserne, och så widare. Ofwan på skjölden ses en FriHerrlig Krona emellan Twänne, likaledes med Friherre Kronor krönte öppne Tornere Hielmar. Utur den Högra Hielm Kronan upreser sig emot Höger, Halfdelen af Wästgiötha Lejonet, fördelt i Guld och Swart, med dubbel swants, samt en sexuddig Stjerna af Silfwer på Hufwudet, Hwilcket i sin Högra framfot förer Tre silfwer-Pilar med nerwände Uddar. På den Wenstra Hielm Kronan äro upreste Twenne Struts fiedrar, den Högre Blå och den Wenstra Röd, framför hwilcka Dale Wapnet är upsträkt, nemligen Twenne förgylte Pilar i Kors, och emellan deras Uddar hwilande en öppen Krona af Guld. Skjöld Hållare äro till Höger en swart modig Häst med utwändt Hufwud, och till Wänster en med Hielm och Harnesk ofwer alt stålklädd Man, som med draget Swerd hwilar Högra Handen på Skjöden, och i öfrigt wänder sig något tilbaka, samt med Wenstra Armen föresätter en lång rund försilfrad Skjöld, stående Skjöldhållare uppå en Piedestal, hwarå Ättens nu antagne Wahlspråk ses skrifwit: ET CORDE ET ORE, Aldeles som det med sine rätta Färgor här afmålat finnes.”
Friherrebrevet i original, RHA.
Transkription: Göran Mörner, 2025-10-04.
Anmärkning: Innehåller sekundära blyertsanteckningar om tinkturer.
