Cedercreutz - Friherrlig - Nr. 143
Ätten består av två genom gifte på spinnsidan befryndade ättegrenar.
Den äldre ättegrenen härstammar från Dalarna. Äldste kände stamfader är kyrkoherden och prosten i Svärdsjö Laurentius Joannis Folkernius (ca 1618–1674), vilken kallade sig Folkernius efter födelsesocknen Folkärna.
Hans son, brukspatronen på Ludvika bruk och lagmannen i Närke sedermera landshövdingen i Västmanlands län Jonas Folkern Larsson (1661–1727), adlades 1711 20/8 i Bender i Turkiet av konung Karl XII med namnet Cedercreutz, och introducerades 1713 17/12, men ätten uteslöts ur den nya matrikeln 1727 såsom varande introducerad i högre värdighet.
Han upphöjdes nämligen i friherrlig värdighet 1719 23/5 i Stockholm av drottning Ulrika Eleonora, och introducerades samma år under nr 143.
Den yngre eller Tersmedenska ättegrenen härstammar från norra Tyskland. Äldste kände stamfader är köpmannen i Stade Claus tor Smede (död ca 1497). Dennes sonsons sonson Herman zur Schmiden (ca 1610–1667), inflyttade före 1636 till Sverige där han blev arrendator av Larsbo bruk i Söderbärke socken i Dalarna. Hans son, även han arrendator av Larsbo bruk, Reinhold Tersmeden (1655–1698) var gift med Christina Börstelia (1663–1719), vilken som änka gifte om sig med ovannämnde Jonas Folkiern-
Cedercreutz.
Reinhold Tersmeden hade barnen, två söner och tre döttrar, generalauditören sedermera riksrådet Herman Tersmeden (1684–1754), sedermera hovjunkaren Reinhold Tersmeden (1691–1729), Margaretha Tersmeden (1690–1775), Anna Maria Tersmeden (1695–1776) och Beata Tersmeden (1696–1717), vilka adlades tillsammans med styvfadern 1711 20/8 och styvsönerna introducerades med denne 1713 17/12.
De fyra äldsta då levande styvbarnen upphöjdes även i friherrlig värdighet tillsammans med styvfadern 1719 23/5 och styvsönerna introducerades med denne samma år under nr 143.
Ovannämnde Herman Cedercreutz upphöjdes i grevlig värdighet genom kunglig resolution given 1751 21/11 i Stockholm av konung Adolf Fredrik, men tog som sådan icke introduktion utan slöt därför själv såväl sin friherrliga ättegren som den ointroducerade grevliga ätten på svärdssidan 1754 24/11. Reinhold slöt själv sin ättegren på svärdssidan 1729.
Ätten utgick i Sverige 1871 28/3, men en gren överflyttade till Finland och immatrikulerades 1818 5/2 på Finlands Riddarhus under nr 6 bland friherrar. Grenen, inklusive huvudmannagrenen, fortlever där. En medlem av huvdmannagrenen har erhållit svenskt medborgarskap och redovisas nedan.
Den yngre grenen har 1950 6/10 återvunnit representationsrätt på Sveriges Riddarhus.
Beträffande personbeståndet i Finland se Finlands Adelskalender.
Den yngre ättegrenen hade gemensamt ursprung med adliga ätten Tersmeden nr 1940 c.
Friherrebrevet i original förvaras i Finlands Riks-arkiv. Kopia av såväl sköldebrevet liksom friherre-brevet förvaras i Finlands Riddarhus.
SAK 2022.
Blasonering
”… En Skiöld fördelt i fyra Fält, hwilcka med ett gyllene Korsz ifrån hwar andra skilias, och mitt uppå fördehlningen des förre Adelige Stam wapen, som är en Skiöld af Silfwer, hwaruti wijsa sig trenne Blå Bander, öfwer hwilcka är en blå Chef Zijrad med trenne Lillior af Gull; Men af sielfwa Frijherrlige Wapnet är det första Fältet Blått, hwaruti ligga tre försilfrade Berg, flytandes en Ström emellan hwardera Berget, och öfwer de samme lyser en tilltagande Måna af Silfwer; Det andra Fältet är af Silfwer, öfwer hwilcket går en röd Bande, hwaruppå sees ett Korsz af Gull emellan twenne Billetter af Silfwer; Det tredie Fältet är i alt likt med det andra; Så och det Fierde med det första. Ofwan på Skiölden stå twenne öpne Tornerhielmar, med en Frijherrlig Crona emellan, och en på hwardera Hielmen; Utur den högre Hielm Cronan sträcker sig öfre dehlen af ett gyllene Leijon, som håller med högre Ramen en grön Cederqwist; Uppå den wänstra, står en Crönt Pelare af silfwer, emellan en grön Ceder- och Palmqwist, som äro korswijs stälte, och omkring Pelaren slingrar sig en blå Orm; Löfwärcket är af Gull, Silfwer, Blått och Rödt, och Wapnet Supporteras af twenne Leoparder, aldeles som det samma med sine egentelige färgor här bredewid afmålat finnes; …”
Friherrebrevet i kopia, FRH.
Transkription: Göran Mörner, 2019-04-17.
