von Roxendorff - Friherrlig - Nr. 243

Äldste kände stamfader är löjtnanten vid Östgöta kavalleri Jonas Månsson (död efter april 1660).
Hans son, kaptenen vid Jönköpings regemente Johan Baltzar Roxman (död 1702), adlades 1686 10/9 av Konung Karl XI med namnet Roxendorff, och introducerades samma år 8/11 under nuvarande nr 1081.
Dennes son, landshövdingen i Kalmar län och på Öland, generallöjtnanten Carl Gustaf von Roxendorff (1697–1784), upphöjdes i friherrlig värdighet 1762 22/6 på Stockholms Slott av Konung Adolf Fredrik, och introducerades 1766 3/10 under nr 243, varvid den adliga ätten utgick.
Ätten utslocknade 2014 23/11.
Ätten har gemensamt ursprung med utdöda adliga ätten Roxendorff nr 1406.
Friherrebrevet i original i privat ägo.
(SAK 2013)

Rang

Friherrlig

Ättenummer

243

Ursprung

Sverige, Östergötland

Adlad

1762-06-22

Introducerad

1766-10-03

Utdöd svärdssidan

2014-11-23

Utdöd spinnsidan

Status

Introducerad

Stiernstedt & Klingspor, Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok, (1857-1879).

Blasonering

”. . . En med ett utbögdt rödt S:t Andreæ kors fyrstyckad skjöld, uppå hvilcken är lagd en oval hjertskjöld, som innefattar stamvapnet, nämligen en mur uti guldfält, af nio fyrkantige stenar, bestående det nedersta hvarfvet af femb, det medlersta af trenne och det öfversta af en sten, den förste blå och den andre af silfver och så vidare skiftevis om hvarannan. Ifrån den öfverste upsträcker sig en beväpnad arm, hållande i handen en röd emot höger vänd pijl. Men af det friherrliga vapnet är det öfra fältet blått, hvaruti förekommer ett till alla kanter sig utsträckande kors af silfver, åtfölgdt af fyra gyllende cronor, och hjertat af korsset är belagdt med en röd brinnande granat, som beledsagas med fyra röda kulor. Uti nedra fäldtet, som är af guld, sees en stolpevis uprest svart canon och deröfver korssvis lagde en blå och en röd fana. Högra fäldtet af silfver föreställer ett rödt till höger vändt uprätt gående leijon, hållande med begge ramarne en spänd och upvänd svart stålbåge. Och vänstra fäldtet äfven af silfver visar den adeliga de géeriska ättens skjöldemärcke, nämligen fem spitsige röde sned rutor, af hvilcka den medlersta är stolpevis belagd med tre franska lilljor af guld. Ofvan på skjölden visa sig tvenne emot hvarannan vände öpne krönte torner-hjelmar och emellan dem en friherrlig crona. Uppå den högra hjelmen sees den förra adeliga hjelmprydnaden, nämligen en röd upvänd pil emellan fyra fanor, tvenne på hvardera sidan, af hvilka den ena är blå och den andra af guld. Men uppå den vänstra hjelmen sees ett upstält blått tvehändigt svärd och korssvis der öfver de romerske fasces af guld samt en nyckel af silfver. Skjöldhållare äro till höger ett leijon af guld och till vänster en röd drake, bägge med utvände hufvuden, aldeles som det samma med sina egenteliga färgor här ofvanföre afmålat finnes. . . .”

Sköldebrevsavskrifter, RHA, 12:011, Stf, Vol. 6.