Munck af Fulkila - Adlig - Nr. 130
Ätten omfattar två separata ättegrenar.
Den äldre ättegrenen härstammar från fogden i Sääksmäki i Tavastland i Finland, Påvel Andersson, även kallad Påvel skrivare (död mellan 1575 och 1584).
Hans son, lagläsaren och fogden i Norrfinne lagsaga Michell Påwelsson (död 1599) till bl.a. Fulkila i Uskela socken i Egentliga Finland adlades 1585 8/4 i Västerås av konung Johan III. Ätten som tagit namn efter vapnet introducerades genom lottning 1627 14/2 under nuvarande nr 130 med namnet Munck. Den nämnes senare Munck af Fulkila till åtskillnad av andra ätter med namnet Munck. Denna ättegren utgick dock på svärdssidan 1778 30/3.
Den yngre ättegrenen utgör en gren av den frälsesläkt Munck, varav en gren adlades 1649 20/8 och introducerades 1650 30/7 under nuvarande nr 468 med namnet Munck af Sommernäs för att utgå redan 1678/1681.
Ättegrenen uppges härstamma från danska adliga ätten Munk men det finns inga belägg för detta. Äldste kände stamfader är kaptenen Anders Jonsson Munck (död 1634) till Hirsjärvi i Somero socken i Tavastland i Finland vilken 1604 var i svensk tjänst.
Vid riddarhusgenealogiernas ordnande på 1760-talet infördes genom sammanblandning hans ättegren oriktigt på adliga ätten Munck af Fulkilas stamtavla.
Den yngre ättegrenen uppflyttades 1778 3/11 i den då återinrättade andra klassen, riddarklassen.
Förste hovstallmästaren sedermera presidenten i Kammarrevisionen, greven Adolph Fredrich Munck (1749–1831), se nedan, och dennes bröder, kaptenen vid Tavastehus läns regemente sedermera överstelöjtnanten vid Änkedrottningens livregemente och landshövdingen i Nylands och Tavastehus län Johan Hindrich Munck (1748–1817), och kornetten vid Livregementet till häst sedermera hovmarskalken och översten i armén Otto Magnus Munck (1764–1853), upphöjdes 1788 i friherrlig värdighet, dock med antedatering 1778 27/12 på Stockholms slott, av konung Gustav III. Samtliga introducerades 1788 30/9 under nr 309.
Den friherrliga ätten utgick i Sverige på svärdssidan 1844 4/11, men hade immatrikulerats på Finlands Riddarhus 1818 28/1 under nr 21 bland friherrar för att även där utgå på svärdssidan 1927 26/1. Otto Magnus slöt själv sin friherrliga ättegren 1853 9/7.
Ovannämnde Adolph Fredric Munck upphöjdes vidare i grevlig värdighet 1788 27/12 på Stockholms slott av konung Gustav III och introducerades 1789 16/5 under nr 103. Han blev dock 1792 förklarad adelskapet förlustig och ätten avfördes som utgången.
Den adliga ätten utgick i Sverige på svärdssidan 1934 16/2, men flera grenar inklusive huvudmannagrenen hade immatrikulerats på Finlands Riddarhus 1818 6/2 under nr 6 bland adelsmän och fortlever där.
Enligt beslut av Riddarhusdirektionen 2009 27/5 ska den på 1760-talet felaktigt införda ättegrenen i enlighet med Adelsmötets beslut 1980 7/6 kvarstå på ättens stamtavla.
En medlem av ätten, nuvarande huvudmannen, har 1952 23/9 återvunnit representationsrätt på Sveriges Riddarhus.
Beträffande övrigt personbestånd se Finlands Adelskalender.
Originalsköldebrevet från 1585 ska enligt uppgift ha förstörts vid Åbo brand 1681. Friherrebrevet i original i privat ägo. Grevebrevet i original förvaras i Kungliga biblioteket.
Blasonering
”. . . En halff hvijtt munck med en hvijtt sexuddet stierne öffver huffvudet udi ett blott field. Item enn öppen tÃ¥rnere hielm. Kranssen och hiellmteket hvitt och blÃ¥tt. Ther Ã¥ppÃ¥ än halff hvijtt munck och stierne, lijke sÃ¥dane som för/eskrifvi/tt stÃ¥r. . . .”
Sköldebrevssamlingen. Adelsbrev. Vol. 1. RA.