Munck af Fulkila - Adlig - Nr. 130
Ätten omfattar två separata ättegrenar.
Den äldre ättegrenen härstammar från fogden i Sääksmäki i Tavastland i Finland, Påvel Andersson, även kallad Påvel skrivare (död mellan 1575 och 1584).
Hans son, lagläsaren och fogden i Norrfinne lagsaga Michell Påwelsson (död 1599) till bl.a. Fulkila i Uskela socken i Egentliga Finland adlades 1585 8/4 i Västerås av konung Johan III. Ätten som tagit namn efter vapnet introducerades genom lottning 1627 14/2 under nuvarande nr 130 med namnet Munck. Den nämnes senare Munck af Fulkila till åtskillnad av andra ätter med namnet Munck. Denna ättegren utgick dock på svärdssidan 1778 30/3.
Den yngre ättegrenen utgör en gren av den frälsesläkt Munck, varav en gren adlades 1649 20/8 och introducerades 1650 30/7 under nuvarande nr 468 med namnet Munck af Sommernäs för att utgå redan 1678/1681.
Ättegrenen uppges härstamma från danska adliga ätten Munk men det finns inga belägg för detta. Äldste kände stamfader är kaptenen Anders Jonsson Munck (död 1634) till Hirsjärvi i Somero socken i Tavastland i Finland vilken 1604 var i svensk tjänst.
Vid riddarhusgenealogiernas ordnande på 1760-talet infördes genom sammanblandning hans ättegren oriktigt på adliga ätten Munck af Fulkilas stamtavla.
Den yngre ättegrenen uppflyttades 1778 3/11 i den då återinrättade andra klassen, riddarklassen.
Förste hovstallmästaren sedermera presidenten i Kammarrevisionen, greven Adolph Fredrich Munck (1749–1831), se nedan, och dennes bröder, kaptenen vid Tavastehus läns regemente sedermera överstelöjtnanten vid Änkedrottningens livregemente och landshövdingen i Nylands och Tavastehus län Johan Hindrich Munck (1748–1817), och kornetten vid Livregementet till häst sedermera hovmarskalken och översten i armén Otto Magnus Munck (1764–1853), upphöjdes 1788 i friherrlig värdighet, dock med antedatering 1778 27/12 på Stockholms slott, av konung Gustav III. Samtliga introducerades 1788 30/9 under nr 309.
Den friherrliga ätten utgick i Sverige på svärdssidan 1844 4/11, men hade immatrikulerats på Finlands Riddarhus 1818 28/1 under nr 21 bland friherrar för att även där utgå på svärdssidan 1927 26/1. Otto Magnus slöt själv sin friherrliga ättegren 1853 9/7.
Ovannämnde Adolph Fredric Munck upphöjdes vidare i grevlig värdighet 1788 27/12 på Stockholms slott av konung Gustav III och introducerades 1789 16/5 under nr 103. Han blev dock 1792 förklarad adelskapet förlustig och ätten avfördes som utgången.
Den adliga ätten utgick i Sverige på svärdssidan 1934 16/2, men flera grenar inklusive huvudmannagrenen hade immatrikulerats på Finlands Riddarhus 1818 6/2 under nr 6 bland adelsmän och fortlever där.
Enligt beslut av Riddarhusdirektionen 2009 27/5 ska den på 1760-talet felaktigt införda ättegrenen i enlighet med Adelsmötets beslut 1980 7/6 kvarstå på ättens stamtavla.
En medlem av ätten, nuvarande huvudmannen, har 1952 23/9 återvunnit representationsrätt på Sveriges Riddarhus.
Beträffande övrigt personbestånd se Finlands Adelskalender.
Originalsköldebrevet från 1585 ska enligt uppgift ha förstörts vid Åbo brand 1681. Friherrebrevet i original i privat ägo. Grevebrevet i original förvaras i Kungliga biblioteket.

SAK 2022.
Blasonering
”. . . En halff hvijtt munck med en hvijtt sexuddet stierne öffver huffvudet udi ett blott field. Item enn öppen tårnere hielm. Kranssen och hiellmteket hvitt och blått. Ther åppå än halff hvijtt munck och stierne, lijke sådane som för/eskrifvi/tt står. . . .”
Sköldebrevssamlingen. Adelsbrev. Vol. 1. RA.