Folkungaätten - - Nr. Frälsesläkt

Folkungaätten. (ÄSF 3:1.)
Av Roger Axelsson.

Svensk stormannaätt och släktgruppering känd från slutet av 1000-talet. Under
Sverkerska och Erikska kungaätternas tid var den en av de dominerande i det svenska
politiska livet. Sju släktmedlemmar var under en dryg hundraårsperiod jarlar samtidigt som
flera andra var lagmän och biskopar i olika delar av riket. En kunglig gren av ätten, som inte
redovisas här, kom dessutom att inneha den svenska tronen 1250–1363, den norska 1319–1387
och den danska 1376–1387. Under senare delen av medeltiden delade sig ätten i flera agnatiska
grenar, namngivna av samtiden eller sentida forskning. I detta verk har av dessa tidigare
utretts: Ama (se ÄSF I:2, s. 107–110, se Familj 7 nedan), Folkungaättens lagmansgren (se ÄSF
I:1, s. 39–41, se Familj 10), Folkungaättens oäkta gren (se ÄSF I:1, s. 41–47), Folkungaättens
Valdemarsgren (se ÄSF I:1, s. 47–48) och Ulv (se ÄSF I:3, s. 296–310, se Familj 11). Av dessa
fortlevde släkten Ulv längst. Den dog ut på manssidan så sent som 1580 och på kvinnosidan
i början av 1600-talet.

Ättens benämning är eftermedeltida. I medeltida källor är begreppet Folkungar mer politiskt
än genealogiskt färgat och motsvaras av en sinsemellan besläktad eller besvågrad stormannagrupp
som, i den mån den kan urskiljas, främst hämtade sina medlemmar från jarlen
Birger brosas (Familj 3) ättlingar samt personer som på sidogrenar var besläktade med Erikska
ätten. Gruppen har antagits vara namngiven efter Birger brosas son Folke jarl. Under medeltiden
angavs enskilda personer stundom vara av Folkungaätt i en mer bilateral betydelse, alltså
via både mans- och kvinnolinjer.

Det har föreslagits att Folke (Familj 1) och Ingegerd av Danmark haft ytterligare en son.
Hans namn var Arnulf eller Arnold och han var enligt flera källor systerson till Knut den
heliges son hertig Karl den gode av Flandern. Denna uppgift kan tidigast spåras hos Anders
Foss (död 1607), biskop i Bergen, som »fra sin ungdom med iver studeret historiske skrifter,
ikke mindst udenlandske krøniker«. Enligt en 1100-talsgenealogi över de flandriska grevarna
var Arnulf son till Knuts äldsta dotter8 och stupade i de strider som fördes om det flandriska
hertigdömet efter mordet på morbrodern 1127. Om man, likt Foss och Gallén, förutsätter att
Saxo Grammaticus uppräkning av Knut den heliges döttrar följer den medeltida principen
att räkna upp barn i åldersordning innebär det att Arnulf skulle vara son till Ingegerd som där
nämns först. I den på 1530-talet avslutade Skibykrönikan anges dock uttryckligen, ovisst med
vilket stöd, att Ingegerd var Knut den heliges yngsta dotter. Arnulf bör därför försiktigtvis
anses vara son av Knut den heliges äldre dotter Cecilia och hennes make Erik, som Saxo kallar
»Gothorum prefęctus«.

På grund av tidiga ingiften i de danska och norska kungaätterna omtalas ättens tidigare
medlemmar sporadiskt i samtida krönikor och i västnordisk sagalitteratur. Kunskap om personer
och den politiska situationen i Sverige från senare delen av 1100-talet och framåt kan
dessutom i flera fall spåras till informanter ur rikets elit och även till ättens egna medlemmar.
Till exempel besökte skalden och historieskrivaren Snorri Sturluson sommaren 1219 Eskil
Magnusson (Familj 9) i Västergötland. Hans brorson Sturla Þórðarson, författare till två
kungasagor från 1200-talets senare del, sammanträffade på 1260-talet med ärkedjäknen Folke
(Johansson [Ängel]), senare ärkebiskop, som var dotterson till Folke jarl (Familj 7).

I svenska källor framträder ätten under 1100-talets sista årtionden då bröderna Birger
(Familj 3), Magnus (Familj 9) och Karl (Familj 11) beseglade ett antal av kung Knut Eriksson
utfärdade brev. Via Karls bevarade sigillstamp vet man att hans patronymikon var Bengtsson,
något som bekräftar krönikornas uppgift att brödernas far hette Bengt. Av övriga medeltida
källor kan nämnas äldre västgötalagens kunga- och lagmanslängder från 1220-talet samt den
100 år yngre Erikskrönikan som båda lämnar vissa personhistoriska uppgifter.

Uppgifter om ättens tidigaste generationer kan också hämtas från en senmedeltida svensk
uppteckning baserad på material som då förvarades i Varnhems kloster, och uppgifter som
eventuellt samlats av Magnus Sverkersson (död 1495), custos för franciskanernas Linköpingsdistrikt
och föreståndare för deras konvent i Söderköping. Uppteckningen har bevarats i flera
avskrifter och anger ättens förste kände medlem vara hedningen Folke filbyter, som hade
sönerna Ingemund, Halsten och Ingevald, varav den sistnämnde blev far till Folke (Familj 1).
Inga samtida källor nämner dessa personer och deras historicitet har betvivlats.

Modern forskning har tidvis – i syfte att separera den politiska grupperingen Folkungar
från den mera sentida genealogiska benämningen – lanserat ett alternativnamn på ätten. Man
har då frångått den nordiska namngivningen av medeltida kunga- och stormannaätter efter
framstående medlemmars förnamn – i Sverige t. ex. Stenkilska, Sverkerska och Erikska ätterna
– och kallat hela ätten eller bara dess kungagren för Bjälboätten.

Folkungaätten har ägnats åtskillig lärd möda genom århundradena. Före det källkritiska
genombrottet under 1800-talets andra hälft är denna litteratur – med få undantag – endast av
historiografiskt och idéhistoriskt intresse. Därför hänvisas sparsamt till den, t. ex. i de fall den
bidrar till förståelsen för hur svårbekräftade uppgifter som saknas i det äldsta källmaterialet
uppkommit och traderats.

Ättenummer

Frälsesläkt

Ursprung

Sverige

Adlad

Frälsesläkt, nämnd från slutet av 1000-talet

Introducerad

Status

Uradel