Stackelberg - Adlig - Nr. 113

Ursprungligen en adlig ätt från Tyskland vars äldste kände medlem är Waldewerus de Stackelberg som omnämns i Köln 1244, och som från 1200-talets slut varit bosatt i Baltikum. Den förste kände medlemmen i Livland är en år 1306 i Riga omnämnd Henricus de Stakilberg, vasall till biskopen av Dorpat, och i Estland den år 1341 i Reval (Tallinn) nämnde väpnaren Arnold Stakelberg. Äldste kände stamfader är Arent Stackelberg (död före 1504), till Memseküll och Perjel i Pölve socken i Livland. Hans son, stiftsvogten i Dorpat, Peter Stackelberg (död 1545) är gemensam stamfader för de svenska ätterna Stackelberg.
En sonsons son till denne, överstelöjtnanten vid Närke-Värmlands regemente och häradshövdingen i Kinds härad i Västergötland, Wolmar Stackelberg (1592–1652) till Hjälmarsnäs i Stora Mellösa socken i Örebro län och Kagrimois (Kawer) och Perrist i Livland samt Mödders i Estland, introducerades 1625 (10/3–4/4) genom lottning i tredje klassen, svenneklassen, under nuvarande nr 113. Det märkliga är dock att en helt annan gren upptogs på stamtavlan, vilket dock tillrättalades enligt beslut 1947, varvid Wolmars gren påfördes och den andra grenen avfördes från stamtavlan.
Den här aktuella adliga ätten Stackelberg, som efter ovannämnde Wolmar endast var bosatt i Baltikum, var sedan 1746 inskriven på Estlands och sedan 1747 på Livlands Riddarhus med namnet von Stackelberg, och fick genom en rysk senatsukas nr 10002 från 1854 12/7 rätt att föra barontitel.
Medlemmarna är idag i huvudsak bosatta i Kanada, Tyskland och USA samt skriver sig von Stackelberg.
Ätten har gemensamt ursprung med friherrliga ätterna Stackelberg nr 127 och nr 192 samt grevliga ätten Stackelberg nr 100.