Folkungaättens lagmansgren - - Nr. Frälsesläkt

Folkungaättens lagmansgren. (ÄSF 1:1.)
Av Sten Carlsson.

Namnet Folkungar användes under 1200- och 1300-talen om den vid Gestilren 1210 stupade Folke jarl samt dennes fränder och anhängare i flera släktled. Först senare har folkunganamnet kommit att förknippas med den av Saxo omnämnde svenske stormannen Folke den tjocke, som var gift med konung Knut den heliges dotter Ingegärd. Det gängse bruket av namnet Folkungaätten är alltså anakronistiskt. Enligt vissa forskare, främst Sture Bolin, var Folke jarl inte ens av samma släkt som Folke den tjocke. Troligen var dock Folke jarl identisk med en i Heimskringla omnämnd Folke Birgersson, son till jarlen Birger Brosa och sonsons son till Folke den tjocke. Namnet Folkungaätten såsom en gemensam beteckning på Folke den tjockes ättlingar är i så fall fullt acceptabelt. Oavsett detta, torde det icke finnas någon anledning att frångå den hävdvunna terminologien.

Folkungaättens sk lagmansgren räknade nära släktskap med ättens kungliga gren. Detta framgår dels av namnskicket, dels och framför allt av den för båda grenarna gemensamma vapenbilden, ett upprest gående lejon, varvid dock den skillnaden iakttogs, att den kungliga grenen förde lejonet över tre ginbalkar och lagmansgrenen lejonet vanligen över tre balkar men även (vänstervänt) utan sådana (jfr inledningarna till ätten Boberg, Tyrgils Knutssons ätt och till Ulvåsaätten). Nämnas kan också, att en 1400-talskälla, abbedissan Margareta Klausdotters krönika om den heliga Birgittas släkt, kallar lagmannen Bengt Magnusson (tab. 2) för »konungens broder». Ehuru uppgiften är felaktig, kan den dock användas som stöd för åsikten om en nära släktskap mellan lagmannen och kungahuset. Vapnets färger äro ej med säkerhet kända. Det förefaller dock antagligt, att skölden varit blå och snedbjälkarna i silver liksom i den kungliga släktgrenens vapen. Lejonet kan hava varit i guld liksom i nyssnämnda vapen eller i silver i överensstämmelse med vad fallet är med ett i Anna Pedersdotter Bielkes släktbok återgivet anonymt folkungavapen.

Troligen har man att i Birger jarls fader Magnus Minnesköld, son av Bengt Snivel och sonson av Folke den tjocke, se den gemensamme stamfadern för den kungliga grenen och lagmansgrenen. K. H. Karlsson har på goda grunder antagit, att lagmannen Magnus Bengtsson (tab. 1) var son av Magnus Minneskölds son Bengt, som förekommer i dokument från 1219 och 1220. Denne Bengt anses ha varit halvbror till den 1237 avlidne biskop Bengt av Linköping, som också var Magnus Minneskölds son. Att två halvbröder hade samma förnamn var under medeltiden icke ovanligt. Att biskop Bengt själv icke var Magnus Bengtssons far och icke var identisk med den 1219–1220 nämnde Bengt, synes alldeles klart. Efter biskopens död stadfäste Birger jarl en av honom gjord donation, utan att några bröstarvingar nämnas. Såsom K. H. Karlsson framhåller, kan detta tyda på att biskopen var barnlös. Eftersom biskop Bengt levde före Skänninge möte, vill Karlsson, måhända överdrivet försiktigt, icke på förhand utesluta möjligheten av att han varit gift och haft barn i äktenskapet. Karlsson framhåller också, att den 1219 och 1220 nämnde Bengt icke på något sätt betecknas som medlem av det andliga ståndet.

Flera författare anse, att en Bryniolf Bengtsson, som förde ett lejon i vapnet, var son till lagmannen Bengt Magnusson (tab. 2). K. H. Karlsson har ansett sig kunna helt vederlägga denna filiation. Karlssons bevisföring har i sin tur utsatts för kritik, men A. F. Liljeholm har visat, att Karlsson har rätt.

Folkungaättens lagmansgren innehade i minst tre generationer lagmansämbetet i Östgöta lagsaga. Magnus Bengtsson (tab. 1) förenade därmed befattningen som fogde på Kalmar slott. Troligen gällde detta också hans son Bengt Magnusson, som 1292 utfärdade ett brev från Kalmar. Över huvud taget synes släkten ha varit mycket starkt förankrad i lagsagans småländska del. Anmärkningsvärt är, att arvet efter Ingeborg Bengtsdotter (tab. 2) av allt att döma uteslutande bestod av egendomar belägna i Handbörds, Aspelands, Sevede och Stranda härader i nuvarande Kalmar län. En av dessa egendomar var »Flokesrum», d. v. s. Fluxerum i Karlstorps socken i Aspelands härad. Enligt en på 1700-talet nedtecknad folktradition hade denna gård en gång innehafts och bebotts av Magnus Minneskölds änka Ingrid Ylva, om vilken många sägner gingo i bygden. Socknen Karlstorp sades bära namn efter hennes 1220 stupade son (eller styvson) biskop Karl av Linköping, och namnet Fluxerum härleddes ur namnet Folke, en etymologi som ansågs stödd av det faktum, att nämnda gård låg vid sjön »Folken». Den omständigheten, att Fluxerum vid början av 1300-talet faktiskt var i Folkungaättens ägo, tyder onekligen på att dessa i och för sig ytterst osäkra traditioner äga någon kärna av sanning. Härledningen ur namnet Folke torde dock icke kunna upprätthållas.