Färla, Björn Näfs ätt - - Nr. Frälsesläkt

Färla, Björn Näfs ätt. (ÄSF 1:2.)
Av Hans Gillngstam.

Två korslagda färlor utgjorde under medeltiden vapen för flera släkter i olika trakter av vårt land, både högfrälse och lågfrälse, av vilka dock endast den yngstas, Karl Erikssons ätts (se nedan), siste representant kallades »Ferla». Om vapnets tinkturer är känt. att Karl Orestason (Orestes Keldorssons ätt; se nedan) eller möjligen Nils Björnsson (här nedan) förde svarta färlor i guldfält, medan den yngsta färlaätten förde med röda beslag försedda blå färlor i guldfält.

Om och i så fall hur de olika färlaätterna voro inbördes befryndade, torde icke numera kunna fastställas. Äldre genealogier anknöto den yngsta färlaätten till Björn Näfs ätt (se nedan) genom att göra Nils Björnsson till Johan Karlssons farfar via den Karl Nilsson, som 1381 dräptes i Stockholms gråbrödrakloster. Senare har påpekats, att Karl Nilsson ej förde färlavapnet utan tillhörde en ätt med kluven sköld i vapnet, samt att Johan Karlssons fader torde ha hetat Karl Eriksson.

Av intresse är emellertid, att förnamnet Martin, vilket redan i början av 1300-talet bars av en person med färlavapnet, Martin Huvud, förekommer bÃ¥de i Martin Bengtssons (se nedan) och i Karl Erikssons färlaätt (se nedan), samt att Björn Näfs förnamn även bars av en son till Martin Bengtsson. Det kan även noteras, att Karl Orestason beseglat Nils Björnssons hustrus testamente, och att Martin Bengtsson beseglat tillsammans med Tyrgils Klemensson. Därjämte har Rosén fäst uppmärksamheten pÃ¥ ett brev av 1299, vari en riddare Björn Nilsson, som möjligen är identisk med Björn Näf, jämte sedermera drotsen Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta, se ovan, s. 85) kallar Orestes Keldorsson sin »consanguineus», vilket han sammanställer med Orestes’ broder Röd Keldorssons äktenskap med en syster till Abjörn Sixtensson samt med ett odaterat brev frÃ¥n bl.a. Karl Orestason till Tyrgils Klemensson (se hans ätt nedan) om en Filip Björnssons frieri; denne Filip Björnsson nämner 1300 jämte en Sigmund Keldorsson en Björn sÃ¥ngare »pater» (bör i Sigmund Keldorssons fall enligt pÃ¥pekande av A. F. Liljeholm översättas med svärfader, ej styvfader, sÃ¥som Rosén vill göra gällande). Belägg saknas emellertid för att »consanguineus» (blodsfrände) kan användas dÃ¥ det endast är frÃ¥ga om svÃ¥gerlag, varjämte bör pÃ¥pekas, att Sigmund Keldorsson, som i motsats till Orestes Keldorssons son icke förde färlavapnet utan tre klöverblad, tillhörde en helt annan brödraskara än Orestes Keldorsson (ej heller Orestes’ broder Röd Keldorssons efterträdare sÃ¥som slottsfogde i Stockholm, Saxe Keldorsson, kan bevisas vara deras broder, sÃ¥som Rosén antar). Intet tyder alltsÃ¥ pÃ¥ att Filip Björnsson, sÃ¥som Rosén förmodar, var son till Björn Nilsson.

Förutom av nedan behandlade ätter har färlavapnet även förts av flera personer, som icke kunnat anknytas till dem.

Angående Björn Näfs ätt är att nämna, att det ej kunnat bevisas, att Nils Björnsson var son till Björn Näf, men att detta synes troligt med hänsyn till att de båda tillhörde högfrälset och voro knutna till Västergötland; det sistnämnda framgår i Björn Näfs fall av att han begravdes i Gudhems kloster, i Nils Björnssons av hans ingifte i Algotssönernas ätt och svågerlag med västgötalagmannen Knut Magnusson (Tyrgils Knutssons ätt, se ovan, s. 90). Avsaknaden av belägg för dessa båda karakteristika gör, att man icke med samma grad av sannolikhet kan våga anse Björn Näf vara fader till den Arvid Björnsson, som förde färlavapnet 1328, och vars hustru liksom sin föregående make Johan Bondason var knuten till södra Uppland. Senare uppträda 1392 i Västergötland med färlavapnet bröderna Peder Arvidsson Rænnewardh och Björn Arvidsson.

Ärkebiskop Olof Björnsson, som i litteraturen länge uppgivits vara Björn Näfs son, förde icke färlavapnet, varför ingen anledning torde föreligga alt hänföra honom till denna ätt.