Djäkn, Jakob Abrahamssons ätt - - Nr. Frälsesläkt

Djäkn, Jakob Abrahamssons ätt. (ÄSF 1:2.)
Av Eric Anthoni.

Namnet Djäkn begagnades under medeltiden, oberoende av släkt, som tillnamn för enskilda personer av världsligt stånd, vilka skaffat sig boklig bildning och varit verksamma i skrivar- och domaruppdrag. Senast vid mitten av 1500-talet har namnet uppfattats som ett släktnamn, och man har under detta och följande sekel sökt uppgöra släktregister med anledning av namnet, fastän detta med ett undantag ej synes gått i arv. Undantaget förekommer i Jakob Abrahamssons ätt. Det har likväl blivit tradition att uppkalla vissa släkter med namnet Djäkn, varvid de vanligen åtskiljas genom tillägg av den äldste eller mest kände ättemedlemmens namn. Bland högfrälset återfinnas följande Djäknätter: Jakob Abrahamssons och Lydekasönernas.

Jakob Abrahamssons Djäknätt kan vara inkommen från Baltikum. Därpå tyder den omständigheten, att dess äldste i handlingarna nämnde medlem Jakob Abrahamsson efter drottning Margaretas definitiva seger sökte sig till Reval. Man har velat göra gällande, att han av namnet att döma kunde vara en ättling av en dansk riddare Jakob Abrahamsson, som 1259 är dansk befälhavare i Estland, velat göra honom till en son av en i Reval 1344 nämnd domherre eller kanik Abraham och menat, att namnet Djäkn eller Deken vore ett minne av härstamnnigen från kaniken. Det är sannolikare, att Jakob Abrahamssons ättlingar i Estland kallat sig Deken, emedan deras stamfader i Sverige blivit känd under namnet Djäkn. Det synes möjligt, att Jakob och hans broder Mårten Abrahamsson uppvuxit i det svenska riket. Därpå kan användningen av fadersnamn tyda liksom den svenska namnformen Jeppe för Jakob Abrahamsson och den omständigheten, att denne talar om arvgods (erwe) i Finland. Brodern Mårten Abrahamsson och hans ättlingar benämnas heller aldrig Djäkn. Släktens glansperiod i Finland var kort. Sedan Jakob Abrahamsson vid 1400-talets ingång flyttat ur riket, var brorsonen lagmannen Mats Mårtensson släktens mest framträdande medlem. Ätten utgår i svenska riket på 1400-talet, men fortlever under namnet Deken i Estland in på 1500-talet. Vapnet var i allmänhet en gren eller en stubbe med blad, två upptill, ett nedtill.