Bengt Hafridssons ätt - - Nr. Frälsesläkt

Bengt Hafridssons ätt. (ÄSF 1:2.)
Av Hans Gillingstam.

Denna ätt hade enligt Liljeholms utredning troligen liksom Tyrgils Knutssons ätt (ovan s. 88) och Ulvåsaätten (ovan s. 91) ärvt sitt lejonvapen (ett upprätt gående lejon, i början i delad, senare i odelad sköld) genom mödernehärstamning från en halvsyster till Birger jarl. Ätten var ursprungligen tydligen hemmahörande i Västergötland, där den äldste kände medlemmen Bengt Hafridsson var lagman. Namnen Bryniolf och Algot, som buros av dennes son och sonson, tyda på att ätten var befryndad med Bengt Hafridssons företrädare som lagman, Algot Bryniolfsson (Algotssönernas ätt, se ovan, s. 2), vilken också — ehuru på outrett sätt — härstammade från den s. k. Folkungaätten. Det är i sammanhanget beaktansvärt, att Bengt Hafridssons, Tyrgils Knutssons och Ulvåsaättens presumerade gemensamme förfaders namn Sigtrygg förekommer på 1100-talet i Västergötlands lagmanslängd före Birger jarls broder Eskil, samt att lagmannen Sigtryggs fader och son hette Algot. Att i varje fall Bengt Hafridssons lagmansvärdighet och namnen Bryniolfs och Algots insteg icke kunna förklaras med ett antagande, att hans hustru var dotter till Algot Bryniolfsson, framgår med hänsyn till dåtidens äktenskapshinder av att den förres sondotter blev gift med den senares sonson (se nedan, tab. 3).

Genom Bengt Hafridssons son Bryniolf Bengtssons äktenskap med östgötalagmannen Svantepolk Knutssons dotter Ingegärd kom ätten att bli knuten till Östergötland. Dess sista manliga medlemmar, konung Magnus Erikssons beryktade gunstling hertig Bengt Algotsson och dennes broder Knut, landsförvisades emellertid vid konungens förlikning med sin son Erik 1357. Knut, den heliga Birgittas svärson, återfinnes senare hos konung Håkan i dennes till Norge och Väst-Sverige begränsade rike, och hans döttrar bortgiftes med norska stormän utom den äldsta, som blev abbedissa i sin mormors stiftelse Vadstena kloster. Ätten utslocknade på svärdssidan på 1390-talet med Knut Algotsson, på spinnsidan i början av 1400-talet med dennes döttrar.

Enligt Ingegärd Knutsdolters vapen på ett altarbrun i Linköpings domkyrka var lejonet av silver och fältet blått.