Algotssönernas ätt - - Nr. Uradel

Algotssönernas ätt. (ÄSF 1:1.)
Av Jakob Koit.

Släktnamnet är en senare tids benämning på denna i Västergötland under 1200- och 1300-talen bosatta stormannaätt. Namnet Algot kan tyda på släktskap med äldre lagmän i Västergötland (Norra Beckman i SBL 1, s. 286 f), och ätten var även på okänt sätt befryndad med Folkungaätten (S. Carlsson i PHT 1953, s. 94, not 7. Liljeholm i GT 1954, s. 180). Ättens äldste kände medlem var västgötalagmannen Algot Bryniolfsson (1260 – omkring 1300). Dess egentliga glanstid inföll under 1270- och 1280-talen. Algot Bryniolfsson synes vid 1270-talets början ha blivit lagman, hans son Bryniolf valdes 1278 till biskop i Skara, en annan son, Peter, var 1280 konung Magnus Ladulås kansler. En tredje son, riddaren Rörik Algotsson, medverkade vid tillkomsten av Alsnö stadga 1280. År 1288 drabbades emellertid ätten av en katastrof. Då bortrövade en av herr Algots söner, Folke Algotsson, Ingrid Svantepolksdotter, dotter av riksrådet Svantepolk Knutsson, och flydde med henne till Norge. I följd härav måste Algot Bryniolfsson nedlägga sitt lagmansämbete och fängslades jämte sonen Rörik. De frigåvos följande år, 1289. Tre av Folkes bröder, Peter, Bengt och Karl, sökte sin tillflykt till Norge. År 1289 blev Karl, som synes ha medverkat vid brudrovet, vid sin återkomst gripen och halshuggen. Biskop Bryniolf nödgades i förödmjukande form försäkra konungen om sin lojalitet.
Medlemmar av Algotssönernas ätt spelade emellertid en framträdande roll även under 1300-talet. Förutom Skarabiskopen Bryniolf må här nämnas brudrövaren Folkes son riddaren och riksrådet Knut Folkason, som på konung Magnus Erikssons tid intog en framskjuten plats bland rikets råd, och Bengt Algotssons förutsatte son Algot Bengtsson, lagman i Västergötland, vilken deltog i redigeringen av Magnus Erikssons landslag. Ätten utdog under senare hälften av 1300-talet.

Som vapenbild hade ätten, åtminstone från början av 1300-talet, ett griphuvud. Algot Bryniolfsson förde dock en fyrbladig ros i fyrstyckad sköld, senare initialen A, hans son Peter Algotsson en mångbladig ros och hans förutsatte son Nils Algotsson ett träd och två fåglar, senare initialen N. Griphuvudet uppgives ha varit svart och skölden gul (Gen 42, f. 56 v, 57, RA. Jfr Rål fol. vol. 12, f 4 v, KB).

Litteratur: N. Beckman, Algotssönerna, i SBL 1 (1918), s. 386 f; N. Beckmans biografier över Peter Algotsson och Knut Folkason samt K. B. Westmans biografi över Bryniolf Algotsson, ibid., s. 391–396; J. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder 1302–1319 (1939), särskilt s. 17 f, 25 f; S. Ek. Annales Sigtunenses och våra historiska brudrovsvisor, i Samlaren 1930, s. 138–141; E. Hjärne, Fornsvenska lagstadganden, i HVUÅ 1949–1950, s. 46–49; S. Carlsson, Folkungarna, i PHT 1953, s. 73–105; A. F. Liljeholm, Rörik Algotssons hustru Birgitta Filipsdotter, i GT 1954, s. 177–182.